Anmälan om strandmuddring eller slåtter

Muddringar över 500 m3 förutsätter alltid ansökan av tillstånd enligt vattenlagen av Tillstånds- och tillsynsverket. Även en mindre åtgärd kan fordra tillstånd om projektet ger upphov till sådana skadliga följder som avses i vattenlagen för vattenmiljön eller för en privatperson, som inte ger sitt skriftliga medgivande till åtgärden.

Enligt vattenlagen ska muddring och slåtter av växter anmälas till Tillstånds- och tillsynverket och vattenområdets ägare 30 dygn före arbetet utförs. Anmälan till Tillstånds- och tillsynsverket görs elektroniskt i tjänsten Tillstånd och tillsyn. 

Vattenområdet ägs ofta gemensamt (delägarlag). Delägarlaget kan ha utsett en person, som har befogenhet att sköta det samfällda områdets ärenden. Uppgifter om vattenområdets ägare (fastighetens namn och Rnr) fås från lantmäteribyrån. Man får eventuellt också reda på vattenområdets ägare via personen som säljer fisketillstånd eller via fiskeområdet. 

Den som utför muddringen ansvarar för att projektet överensstämmer med lagen och för de skadliga följder som projektet orsakar. För att undvika problem och konflikter är det bra att diskutera och komma överens om projektet med de närmaste grannarna och vattenområdets ägare. 

Muddringsåtgärderna bör alltid planeras och genomföras omsorgsfullt för att undvika eventuella miljöolägenheter och tvister med grannarna. Vid muddring och deponering av muddermassor bör i synnerhet beaktas natur- och vattenmiljön inklusive dess landskapsvärden. 

På basis av anmälan bedöms behovet av tillstånd från fall till fall. Tillstånd krävs om åtgärderna kan orsaka olägenheter för exempelvis naturen eller fiskbestånden. Det är alltid förbjudet utan Tillstånds- och tillsynsverkets tillstånd att riskera tillståndet i en naturliknande damm på mindre än en hektar och att vid havsstränderna riskera naturtillståndet i en naturliknande flada eller glosjö som är mindre än tio hektar. 

Ta reda på gränserna för området du äger framför allt i förhållande till vattendrag. Gör mätningar på objektet (djupförhållanden och för att fastställa muddringsområdet och -djupet). Ta reda på variationerna i vattenståndet. En väsentlig vattenståndsuppgift är medelvattnet (=genomsnittligt vattenstånd under en lång tid, MW), som fastställer gränsen mellan mark- och vattenområdet (=strandlinje). Det högsta vattenståndet är väsentligt när man väljer deponeringsplats för muddermassorna. Om det finns tillandning utanför din tomt, som inte har lösts in, så hör den inte till tomten.

Ta reda på områdets naturvärden och ta också hänsyn till fridlysningsbestämmelserna enligt naturvårdslagen såsom att det är förbjudet att störa fridlysta djur under deras förökningstid och att skada deras bon. 

Uppgifter om vattenstånd och vattenkvalitet: 

Sykes öppna miljöinformationssystem (på finska)
Vattendelare prognoser på miljö.fi

Ta reda på områdets naturvärden och ta också hänsyn till fridlysningsbestämmelserna enligt naturvårdslagen. Det är till exempel förbjudet att störa fridlysta djur under deras förökningstid och att skada deras bon. Information om naturvärden finns på finska på Finlands miljöcentrals webbplats.

Försäkra dig om att det inte finns rör eller kablar i muddringsområdet. Ta reda på planbestämmelserna för området och lagstiftningen för byggande vid behov från kommunens byggnadstillsyn.

Begär anbud av flera entreprenörer som tidigare har utfört lyckade muddringsprojekt. Besök vid behov de objekt som har lyckats. Be att entreprenören besöker platsen innan anbud lämnas in.

Den som låter genomföra muddringsarbetet svarar för genomförandet och övervakningen av arbetet samt för eventuella olägenheter. Ordentlig planering av arbetet med tillräcklig yrkesskicklighet bidrar till att minska olägenheterna.

Försök att tidsmässigt utföra arbetet så att miljön utsätts för så få olägenheter som möjligt. Den bästa tidpunkten för att muddra är på hösten och vintern. För att minska grumligheten och andra olägenheter av muddringen bör muddringsarbetet utföras utanför rekreationsanvändningsperioden. Fåglarnas häckningstid och fiskarnas lektid bör undvikas. I regel kan muddringar utföras 1.9–30.4. Om fåglarna eller fiskbeståndet inte utsätts för olägenheter, kan man muddra ännu i maj. Tiden för arbeten pågår i skydds-, Natura- och betydande områden för fåglarna oftast 1.10–31.3.

För små muddringar är hösten och våren en lämplig tidpunkt, eftersom då ligger vanligen vattenytorna lågt i sjöarna och arbetet är lättare att utföra. Större muddringar rekommenderas utföras under vintern från isen, om isen och markbotten bär transportfordonen för muddringsmassorna. I havsområden tillåter isens bärkraft vanligen inte större muddringar.

När muddringen utförs på vintern från isen ska muddringsområdet märkas ut på behörigt sätt för att säkerställa att det är tryggt att vistas på isen. 

Muddermassor får inte deponeras på en annans markområde eller tillandning utan ägarens medgivande. Deponering i vattenområdet tillåts i regel inte utan Tillstånds- och tillsynsverkets tillstånd. Behörig deponering av muddermassor bör säkerställas för att massorna inte ska hamna tillbaka i vattendraget vid översvämning, vågsvall eller regn. Rekommendationen är att deponera muddermassorna minst 1 meter över medelvattenståndet. Dessutom rekommenderas att en tät kant byggs för att hindra flöden.  Deponeringsområdet och spår efter arbetet ska snyggas upp så att det passar in i miljön. Växter som lossnat vid arbetet bör samlas upp i vattendraget och deponeras på behörigt sätt.  

Även strandzonens naturvärden bör beaktas vid muddringen och deponeringen av massorna. Väldigt många av naturtyperna vid sjöarna, åarna och älvarna samt havsstränderna är dessutom hotade. Det kan även förekomma hotade arter vid stränderna. Strandzonerna som hör till vattenmiljön kan ha en viktig betydelse som lekområde för fisk. Deponering som skadar naturmiljön strider vanligen mot minimeringsbestämmelsen för olägenhet enligt vattenlagen och det kan vara en åtgärd som är tillståndspliktig enligt vattenlagen, trots att muddringsarbetet i övrigt inte fordrar tillstånd. 

Massor får inte deponeras i naturskydds- och Naturaområden och inte in värdefulla vårdbiotopområden. Det finns ingen orsak till att förstöra vackra strandträd genom att deponera massorna vid roten av träden. Deponeringsområdet ska snyggas upp så att det passar in i miljön. Utfyllnad av vattenområdet skapar inte en tillandning, utan det är eventuellt en otillåten åtgärd. På tillandningen borde i allmänhet inte deponeras utan att anlägga ett behörigt skydd mot erosion. 

Grunda stränder med ofta tillhörande flödesområden är mångsidiga livsmiljöer, där arterna kan lida av muddringar eller försvinna helt och hållet på grund av dem. Muddring kan också orsaka grumligt vatten, frigöra näringsämnen från bottensedimentet ut i vattnet, förstöra fiskarnas lekområden samt skapa erodering och ras i strandområdena och bidra till fulare landskap. Vid behov omges objektet med ett skyddsdraperi.

I arbetet bör man sträva efter att muddringsområdet blir djupare längre ut så att det inte bildas en grop som samlar upp slam. Det muddrade områdets sidoslänter får inte vara lodräta, utan de formas i lutningen som jordarten förutsätter.

Om muddermassorna är sura, bör de kalkas. Sura marksubstanser som bildat skikt under den forna Östersjöns tid (Litorinahavet) förekommer i Finlands kustområde och området där de förekommer kan sträcka sig längs kusten vid Bottenhavet och Bottenviken till och med 100 meter ovanför havsytan mot inlandet. Området där sura sulfatjordar förekommer kan utredas i Geologiska forskningscentralens karttjänst:  Obs! Kartläggningen täcker inte alla skärgårdsområden.

Sura sulfatjordar kan syresättas om de kommer i kontakt med luften, varvid sura föreningar och skadliga metaller, såsom kadmium och nickel, löser upp sig från jorden. I och med nederbörden hamnar dessa ämnen ut i vattendragen. Utsläppen kan minskas genom att behandla grävmassorna rätt, exempelvis genom att begränsa grävdjupet eller genom att kalka.

Kalkningen förbättrar växternas tillväxt och förebygger försurning. Det rekommenderade pH-värdet i vattendragen är minst 5,5 och i odlingsmarker 6,0–6,6.

Kalkningsmängder:

• Massor som sprids ut på åkermark (20 cm:s skikt): 40–60 t/ha, kalken blandas upp omsorgsfullt (harvas/plogas).
• Massor som läggs i en hög eller deponeras som fyllnadsjord: 20–30 kg/m3, allt läggs i 10–20 cm:s skikt. En del av kalken löns att spridas ut på området på förhand.

Kalken kan spridas 1–3 gånger under 1–2 års tid, dock huvudsakligen i samband med deponering. Det noggrannare kalkningsbehovet kan utredas genom att analysera ett prov av muddermassan (ca 60 €/prov).

Till muddringen hör ofta att området täcks över med filterduk och/eller grus eller sand. Området täcks över i synnerhet om det under muddringen framträder finkornigt material såsom lera som gör att vattnet blir grumligt. Området bör täckas över så att man följer den omgivande bottnen och så att det inte ska bildas en grop eller upphöjning på bottnen. Strandägaren har inte rätt att fylla ut vattenområdet, varför man bör säkerställa skilt att åtgärderna är lagenliga eller ansöka om tillstånd.

Muddringar utförs vanligen med grävmaskin. Muddringen kan göras från stranden om man använder en grävmaskin med lång räckvidd. Begär anbud av flera entreprenörer som tidigare har utfört lyckade muddringsprojekt. Gör vid behov ett besök på objekten. Be att entreprenören besöker platsen innan anbud lämnas in.

Utrustning för sugmuddring kan ibland användas för att ta bort dy på bottnen.  Vid sugmuddring måste bassängen, dit slammet pumpas, vara tillräckligt stor. Det uppstår cirka 10–20 gånger mer slam jämfört med muddringsvolymen. Fördröjningen (tiden som går åt för den finkorniga substansen att sedimenteras i stående vatten) bör vara tillräckligt lång för att slam inte ska rinna tillbaka ut i vattenområdet. På sugmuddringsobjekt är det bra att beställaren är på plats under hela tiden som arbetet pågår.

Gränsen mellan markområdet (stranden) och vattenområdet går vid strandlinjen enligt medelvattenståndet. Undantag är de sjöar, vars medelvattenstånd har fastställts i en tillståndsbehandling.

När det gäller vattenbyggnadsarbete bör man sträva efter att bevara strandens naturliga form och läge. Betydande åtgärder vid stranden kan också fordra exempelvis tillstånd för landskapsarbete. I vattenlagen stadgas om de åtgärder och konstruktioner (muddring, brygga...) som kan utföras i vattenområdet, trots att man inte äger det. Utanför stranden kan det finnas en remsa med tillandning, som ägs av vattenområdets ägare. Området kan under vissa förutsättningar lösas in av strandägaren.

Tillandningen är ett före detta vattenområde, som på ett bestående sätt har förändrats till markområde. Utfyllnad av vattenområdet skapar inte en tillandning, utan det är eventuellt en otillåten åtgärd. På en tillandning som ägs av en annan får man inte deponera massor utan medgivande av ägaren till området. På tillandningen borde i allmänhet inte deponeras utan att anlägga ett behörigt skydd mot erosion.

Utfyllnader eller invallningar av stranden kan inte göras i ett samfällt område eller annans vattenområde utan ägarens medgivande.  I planområden behövs också landskapstillstånd av kommunen för utfyllnader. Man måste särskilt komma ihåg att markområdet som hör till gården eller tomten inte kan förstoras genom att fylla ut tillandningen och vattenområdet. Utfyllnaden förändrar inte ägarförhållandena, eftersom området som fylls ut alltid lämnar i tillandningsområdets eller vattenområdets ägares ägo.